aeroSling ELITE Plus får en absolut köprekommendation av mig. Denna rekommendation är utan begränsningar. Rekommendationen gäller också uttryckligen för alla ålders- och viktgrupper!

En vädjan om en djärv förändring av perspektivet

Vår kropp är utan tvekan kapabel till många saker. Vi kan se det i Tour de France-cyklisternas, Ironman-finalisternas och bergsklättrarnas prestationer. Att titta på professionella idrottare eller ambitiösa hobbyidrottare som dessa kan motivera oss i vår egen träningsbelastning. Men det kan också få oss att gå över den nuvarande gränsen för vår kropps prestanda och motivation. Det kan man ofta se i hobbyidrottares hållning och ansikten. Vare sig det är en joggare eller en roadracer i den heta sommarsolen, eller gymråttor under de hetaste sommardagarna i den svettiga kurslokalen eller på crosstrainern.

Vad motiverar ambitiösa idrottsmän att utföra enorma kroppsliga prestationer? Vad får hobbyidrottare att gå längre än sin egen motivation? Varför kan du lita mer på dig själv än på pulsklockor, spårningsappar och stegräknare? Hur kan idrotten bli mer tillfredsställande och rolig i stället för att bara vara ansträngande? Och hur kan du få in mer känsla och känsla i ditt rörelseprogram med utomhusträning som t.ex. Functional Training? Svaren får du här.

Jag är ingen maskin...

Jag är en människa av kött och blod. I sin sång som släpptes 2016 sjunger Tim Bendzko om monotoniteten i att fungera. Denna monotoni regerar över många idrottare: rigida träningsplaner som kräver att man följer; en kostförändring till nästa stora supermat för mer kraft och mindre kroppsfett; stadigt ökande vikter och motstånd oavsett muskelsmärta eller trötthet; en tanklös träningsprocess med ett öga på stegräknaren och MP3-spelaren medan tankarna är koncentrerade på middagen.

Om du också känner så här är du inte ensam. Detta är den frustrerande verkligheten på nästan alla gym världen över, varje dag. Och mer än så: detta är ett tanklöst, kvalitativt sämre och ineffektivt sätt att träna. Men känn dig inte alltför dålig. Jag har varit likadan i flera år.

Vi kan observera denna utveckling på många sociala områden, och idrotten är bara ett av dem. Prestationssamhället tar sig in i lekgruppen: vilket barn kan göra x först? Tidig intervention på dagis, följt av ett strikt skolprogram och universitet eller lärlingsutbildning. Utbrändhet, allvarligare sjukdomar i allt yngre år eller brist på perspektiv kompletterar denna bild. Fungerar som små kugghjul utan att ifrågasätta något? Eller bryter man sig loss som Tim Bendzko i videon till den ovannämnda låten?

Pressa dig själv

Udo Bölts pressade sin dåvarande lagkapten Jan Ullrich till Tour de France-segern 1997 med det legendariska utropet "tortera dig själv, din jävel". Att fungera är första prioritet även inom professionell idrott. Men varför?

För att förstå detta måste vi utvidga föreställningen om människan som en rent fysisk kropp med pågående biokemiska processer med hennes tankar och känslor samt hennes intellektualitet. Dessa aspekter kan redan beröras av idrottspsykologi och mental träning för idrottare. Simplonik som vetenskap om enkelhet utgår från naturlagar.

Allting börjar när vi blir avlade och födda som barn. Någon gång, oavsett om det är i vår mammas livmoder, som bebis eller på dagis, upplever vi att vi inte blir accepterade som de vi är. Kanske var det bara för att vi grät när de vuxna var tvungna att fokusera på något annat för att de var stressade. Ändå verkar denna erfarenhet hotfull. Vi behöver trots allt en gemenskap för att överleva - särskilt som barn. Nu börjar vi leta efter sätt att försäkra oss om erkännande. Vi tror att gemenskapen gillar oss när vi fungerar som de förväntar sig att vi ska göra.

Med sådana förfaranden lär vi oss många sanningar och trossystem under vår livstid. Exempel: "Endast när du är snabb och stark är du värd något". "Du kan bara göra något av dig själv om du hävdar dig själv". "Jag är bara stolt över dig när du hoppar från 5 meters hoppbrädan". Våra individuella trossystem är vår världsbild och formar vår ambition. Ambitionen att prestera och anpassa sig, vilket - hoppas vi - ger uppmärksamhet.

Den beskrivna processen finns hos alla människor. Om vi inte förstår den kan den bli ett tragiskt incitament till aldrig tillfredsställande ansträngning. Personliga rekord kan uppnås på detta sätt, men alltid med ett kvardröjande tvivel om huruvida de redan är tillräckligt bra eller inte. Eller kunde det också ha varit ännu bättre? Så plågar man sig själv med att lyfta allt högre vikter, klättra högre och högre berg, alltid springa snabbare och längre. Någon gång får du inte ens plats genom dörren med dina berg av muskler. Men: en riktig känsla av prestation kan aldrig uppnås. I stället följs euforin över ett nyss uppnått mål snabbt av inre tomhet. Och den automatiska cirkeln av att söka efter ett nytt mål leder till tvånget att åstadkomma nya, ofta ännu högre, arbetsuppgifter.

Jag är en människa av kött och blod.

Den senaste utvecklingen visar att du lyssnar mer på pulsklockor, stegräknare och trendiga riktlinjer än på din inre röst. Du känner inte för att jogga längre, men du har bara förbränt 400 kalorier ännu? Fortsätt då att fortsätta. Du har gjort bänkpress med 110 kg de senaste tre veckorna, så inte är det dags för 10 kg mer. Även om axeln har gjort sig besvärlig i flera veckor nu. Tror du inte att detta har något att göra med dina behov, din inre röst och dina känslor inför träningen?

Hemligheten är balans: aktiva och återhämtande faser bör vara i balans under hela dagen. I det vilda har aktivitet nästan alltid att göra med kamp eller flykt och är en mekanism för att säkra överlevnaden. Det går hand i hand med stress. Musklerna dras ihop för kraftfulla rörelser. När överlevnaden är garanterad övergår organismen tillbaka till avkoppling och återhämtning.

Det är de kompletterande krafterna, det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet, som ansvarar för att kontrollera denna balans. Livet, och därmed ditt rörelseprogram och din idrott, blir ofrivilligt svårt så snart aktivitet dominerar.

Ingen tvekan om att ansträngande rörelser som vid träning eller sport kan räknas som aktivitet. Och ändå finns det en intuitiv gräns för prestanda och passion. Denna gräns kommuniceras först via känslor. Ingen motivation, en önskan om något annat, tristess eller behovet av frisk luft är bara några exempel på hur vår kropp kommunicerar med oss. Om vi väljer att ignorera dessa känslor - och hellre lyssnar på våra fitnessprylar - kommer vår kropp att byta till andra signaler som muskler som agerar, smärta eller brist på energi. Psyke och kropp går hand i hand.

Lär dig konsten att röra på dig

Med motivationen för idrott i åtanke kan vi förstå den sanna känslan av rörelse: oavsett vilken rörelse eller idrott du väljer, så utvecklas den sanna känslan först när du koncentrerar ditt fokus och dina känslor på det du gör. Du är plötsligt fri från tankar om vad som skulle kunna hända. Du känner bara ett sant fokus på ögonblicket. Ditt sökande efter igenkänning hamnar i bakgrunden. Din kropp är i aktion och ändå avslappnad och förnuftig. Dina känslor är öppna och fria.

Låt oss ta ett exempel för att klargöra detta: Om du t.ex. går uppför ett brant berg kan du antingen titta snällt upp på bergstoppen och sedan på din pulsklocka. Eller så är du så fångad i handlingen och ögonblicket att du är helt koncentrerad på varje enskilt steg. Nästa steg är alltid det viktigaste.

Hur kan vi uppnå detta i vårt rörelse- eller idrottsprogram? Människan har fem sinnen. Genom att använda dem upplever vi världen. Detta låter enkelt nog och är klart för de flesta människor. Det finns dock imponerande exempel från gymmet där vi inte förstår detta: vi tillbringar större delen av vår dag inomhus och för vår träning går vi också inomhus. Temperaturen är nästan alltid behaglig, vi har bemästrat konsten att ha stabila ljusförhållanden 24 timmar om dygnet och ljud - ibland till och med ljud - är alltid närvarande. Om musiken ng från gymets ljudanläggning inte räcker till lägger vi till musik från våra MP3-spelare. På så sätt kan vi avleda oss själva från monotonin i vårt träningsprogram genom att välja en annan låt var tredje minut. Denna sensoriska överbelastning är ansträngande, vårt nervsystem reagerar stressat. Det sympatiska nervsystemet aktiveras.

Om vi går ut i naturen och uppnår lugn och ro för att uppskatta den, upplever vi dock en bandbredd av till synes oändliga sinnesupplevelser. Och vi upplever den på en nivå som är naturlig och möjlig att bearbeta för oss människor. Vinden i vårt hår, i vårt ansikte och på vår hud, lövens otaliga färgnyanser eller stillheten där vi känner igen en mängd fågelröster, syrsor och regnet som slår mot pölar och löv. Ditt eget liv börjar få ett enormt djup. Vi lever och känner oss återförbundna med naturen.

Vi kan införa vårt idrottsprogram i detta tillstånd av att vara ett med naturen och miljön. Flexibiliteten hos Functional Training med dess lätta och enkla utrustning eller uthållighetsidrotter gör oss oberoende av yttre förhållanden som öppettider och gör det möjligt för oss att träna som vi känner för i stunden. Och när din kropp kräver en paus mitt i det hela: ge den en paus. Genom att acceptera din individuella prestationsgräns och känna din önskan om rörelse på kanske helt andra tider än normalt kan du efter en tids omorientering nå ett nytt tillfredsställande rörelseprogram. Idrotten blir då mer och mer en lek. Visserligen ansträngande i stunden men uppfyllande eftersom du inte tänker på något annat. Ha kul med att återupptäcka din natur.