Sport med känsla och förnuft

En uppmaning till ett djärvt perspektivskifte

Det råder ingen tvekan om att vår kropp är kapabel till mycket. Det kan vi se i prestationerna hos Tour de France-cyklister, Ironman-deltagare eller bergsklättrare. Att titta på professionella idrottare eller ambitiösa hobbyidrottare som dessa kan motivera oss i vår egen träningsbelastning. Men det kan också få oss att gå utöver den nuvarande gränsen för vår kropps prestationsförmåga och motivation. Det kan man ofta se i hållningen och ansiktena hos hobbyidrottare. Oavsett om det är en joggare eller en roadracer i den heta sommarsolen, eller gymråttor under de hetaste sommardagarna i det svettiga kursrummet eller på crosstrainern.

Vad motiverar ambitiösa idrottsmän att utföra enorma kroppsliga arbetsbelastningar? Vad får hobbyidrottare att gå utöver sin egen motivation? Varför kan man lita mer på sig själv än på pulsklockor, trackingappar och stegräknare? Hur kan idrott bli mer meningsfullt och roligt i stället för att bara vara ansträngande? Och hur kan du få in mer känsla och förnuft i ditt rörelseprogram med utomhusträning som Funktionell träning? Du får svaren här.

Jag är inte en maskin...

Jag är en människa gjord av kött och blod. I sin låt som släpptes 2016 sjunger Tim Bendzko om monotonin i att fungera. Denna monotoni råder över många idrottare: rigida träningsplaner som måste följas; en kostförändring till nästa stora supermat för mer kraft och mindre kroppsfett; stadigt ökande vikter och motstånd oavsett muskelsmärta eller trötthet; en tanklös träningsprocess med ett öga på stegräknaren och MP3-spelaren medan dina tankar är koncentrerade på din middag.

Om du också känner så här, då är du inte ensam. Det här är den frustrerande verkligheten på nästan alla gym världen över, varje dag. Och mer än så: det här är ett tanklöst, kvalitativt underlägset och ineffektivt sätt att träna. Men känn dig inte alltför dålig. Jag har varit likadan i flera år.

Vi kan se den här utvecklingen på många samhällsområden, och idrotten är bara ett av dem. Prestationssamhället hittar sin väg till lekgruppen: vilket barn kan göra x först? Tidiga insatser på dagis, följt av ett strikt skolprogram och universitet eller lärlingsutbildning. Utbrändhet, allvarligare sjukdomar i allt yngre år eller brist på perspektiv kompletterar bilden. Fungera som små kugghjul utan att ifrågasätta något? Eller bryta sig loss som Tim Bendzko i videon till den tidigare nämnda låten?

Gå och pusha dig själv

Udo Bölts knuffade sin dåvarande lagkapten Jan Ullrich till segern i Tour de France 1997 med det legendariska utropet "tortera dig själv, din jävel". Att fungera är första prioritet även inom professionell idrott. Men varför är det så?

För att förstå detta måste vi utvidga uppfattningen om människan som en rent fysisk kropp med pågående biokemiska processer till att även omfatta hennes tankar och känslor samt hennes intellektuella förmåga. Dessa aspekter kan redan beröras av idrottspsykologi och mental träning för idrottare. Simplonik som en vetenskap om enkelhet härleder den från naturlagar.

Allting börjar när vi blir till och föds som barn. Någon gång, oavsett om det är i vår mammas mage, som spädbarn eller på dagis, upplever vi att vi inte blir accepterade som de vi är. Kanske var det bara för att vi grät när de vuxna var tvungna att fokusera på något annat för att de var stressade. Ändå känns den här upplevelsen hotfull. Vi behöver ju trots allt en gemenskap för att överleva - särskilt som barn. Nu börjar vi leta efter sätt att försäkra oss om erkännande. Vi tror att samhället gillar oss när vi fungerar som de förväntar sig att vi ska göra.

Med sådana här procedurer lär vi oss många sanningar och trossystem under vår livstid. Exempel: "Det är bara när du är snabb och stark som du är värd något". "Du kan bara göra något av dig själv om du hävdar dig själv". "Jag är bara stolt över dig när du hoppar från en 5 meters dykbräda". Våra individuella trossystem är vår världsbild och formar vår ambition. Ambitioner om prestation och anpassning som - hoppas vi - väcker uppmärksamhet.

Den beskrivna processen finns i varje människa. Om vi inte förstår den kan den bli ett tragiskt incitament till aldrig tillfredsställande ansträngning. Personliga rekord kan uppnås på detta sätt men alltid med ett kvardröjande tvivel om de redan är tillräckligt bra eller inte. Eller kunde det också ha varit ännu bättre? Så du plågar dig själv med att lyfta allt högre vikter, klättra högre och högre berg, springa allt snabbare och längre. Till slut passar man inte ens in genom dörren med sina muskelberg. Men: en verklig känsla av prestation kan aldrig uppnås. Istället följs euforin över ett nyss uppnått mål snabbt av en inre tomhet. Och den automatiska cirkeln av sökande efter ett nytt mål leder till tvånget att klara av nya, ofta ännu högre, arbetsbelastningar.

Jag är en människa av kött och blod

Den senaste tidens utveckling visar att du lyssnar mer på pulsklockor, stegräknare och tumregler i trendiga riktlinjer än på din inre röst. Du känner inte för att jogga längre men du har bara bränt 400 kalorier än? Fortsätt då. Du har kört bänkpress med 110 kg de senaste tre veckorna, så det är inte dags för 10 kg mer. Trots att axeln har krånglat i flera veckor nu. Tror du att detta inte har något att göra med dina behov, din inre röst och dina känslor inför träningen?

Hemligheten är balans: aktiva och återhämtande faser bör vara i balans under hela dagen. I naturen har aktivitet nästan alltid att göra med kamp eller flykt och är en mekanism för att säkra överlevnad. Det går hand i hand med stress. Musklerna dras samman för kraftfulla rörelser. När överlevnaden är säkrad återgår organismen till avslappning och återhämtning.

Ansvariga för att kontrollera denna balans är de kompletterande krafterna, det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. Livet, och därmed ditt rörelseprogram och din idrott, blir ofrivilligt svårt så snart aktiviteten dominerar.

Det är ingen tvekan om att ansträngande rörelser som vid träning eller sport kan hänföras till aktivitet. Och ändå finns det en intuitiv prestations- och passionsgräns. Denna gräns kommunicerar först via känslor. Ingen motivation, en önskan om något annorlunda, tristess eller behovet av frisk luft är bara några exempel på hur vår kropp kommunicerar med oss. Om vi väljer att ignorera dessa känslor - och hellre lyssnar på våra fitnessprylar - kommer kroppen att ändra sig till andra signaler, t.ex. muskler som spänner sig, smärta eller brist på energi. Psyke och kropp går hand i hand.

Lär dig konsten att röra på dig

Med motivationen för idrott i åtanke kan vi förstå den sanna känslan av rörelse: oavsett vilken rörelse eller idrott du väljer, utvecklas den sanna känslan först så snart du koncentrerar ditt fokus och din känsla på att göra. Du är plötsligt fri från tankar om vad som skulle kunna hända. Du känner bara sann fokusering på ögonblicket. Din strävan efter igenkänning hamnar i bakgrunden. Kroppen är i rörelse men ändå avslappnad och förnuftig. Känslorna är öppna och fria.

Låt oss ta ett exempel för att förtydliga detta: om du t.ex. går upp för ett brant berg kan du antingen snegla snyftande upp mot bergstoppen och sedan på din pulsklocka. Eller så är du så uppslukad av händelsen och ögonblicket att du är fullt koncentrerad på varje enskilt steg. Nästa steg är alltid det viktigaste.

Hur kan vi åstadkomma detta i vårt rörelse- eller sportprogram? Människan har fem sinnen. Genom att använda dem upplever vi världen. Det låter enkelt och är tydligt för de flesta människor. Men det finns imponerande exempel från gymmet där vi inte förstår detta: vi tillbringar större delen av dagen inomhus och när vi tränar går vi också inomhus. Temperaturen är nästan alltid behaglig, vi har lärt oss konsten att ha en jämn belysning 24 timmar om dygnet och ljud - ibland till och med oljud - är alltid närvarande. Om musiken från gymmets ljudsystem inte räcker till lägger vi till musik från våra MP3-spelare. På så sätt kan vi avleda oss själva från det monotona träningsprogrammet genom att välja en ny låt var tredje minut. Denna sensoriska överbelastning är ansträngande, vårt nervsystem reagerar stressat. Det sympatiska nervsystemet aktiveras.

Om vi däremot går ut i naturen och får lugn och ro att uppskatta den, upplever vi en bandbredd av till synes oändliga sinnesintryck. Och vi upplever det på en nivå som är naturlig och processbar för oss människor. Vinden i vårt hår, i vårt ansikte och på vår hud, de otaliga färgnyanserna i löven eller stillheten där vi känner igen en mängd fågelröster, syrsor och regnet som slår mot pölar och löv. Ditt eget liv börjar få ett enormt djup. Vi lever och känner oss återförenade med naturen.

Vi kan implementera vårt sportprogram i detta tillstånd av att vara ett med naturen och miljön. Flexibiliteten i funktionell träning med dess lätta och enkla utrustning eller uthållighetssporter gör oss oberoende av yttre förhållanden som öppettider och låter oss träna som vi känner för i stunden. Och när din kropp kräver en paus mitt i allt: ge den en paus. Genom att acceptera din individuella prestationsgräns och känna din önskan om rörelse på kanske helt andra tider än normalt kan du nå ett nytt tillfredsställande rörelseprogram efter en tids omorientering. Idrotten blir då mer och mer en lek. Visserligen ansträngande i stunden men tillfredsställande eftersom du inte tänker på något annat. Ha kul när du återupptäcker din natur.